” Lidija älskade helgerna mest, då visste hon att henne pappa skulle ägna all sin tid åt henne och att de skulle ha roligt tillsammans.”

Han spände alltid fast bilbältet åt henne i baksätet på hans Volvo, och de var på väg ena helgen till simhallen, nästa till skridskobanan, de båda älskade att åka långfärdskidor och att bara promenera i naturen. När de åkte skridskor och skidor hade de alltid med sig en termos med varm chocklad och smörgåsar, om det var i simhallen , så köpte pappa alltid kanelbullar och hon ville alltid dricka socker dricka . Han älskade sin dotter och det visade han öppet och han var en stolt pappa.

Lidija 11 månader gammal med sin morfar hemma på Bellmansgatan i Stockholm.

Till skillnad från Lidijas mamma som alltid var kall och distanserad, det fanns ingenting som kunde få denna kvinna att bli en varm och tillgiven mamma åt sin enda dotter. Det var som att den kvällen vid Donau floden hade gjort henne till en iskall kvinna för alltid.

Varje år så var sommrarna alltid reserverade för att åka på semester med mormor och morfar till hemlandet , där de brukade tillbringa nästan 3 månader tillsammans med Lidija. De sommrarna var alltid fyllda med olika aktiviteter, de åkte alltid flygplan från Stockholm till Belgrad där morfars gammla Wolksvagen “bubbla” väntade på dem.

De brukade packa sig fulla i “bubblan” och hon och hennes kusin brukade alltid bråka om vem som skulle ligga bak i hålet som det fanns i “bubblan” bakom baksätet, sedan bar färden av till olika delar i Jugoslavijen och Ungern, då Lidija mormor var från Ungern, så hade de många släktingar i Ungern och vid Serbisk / ungerska gränsen som de hälsade på. Medans Lidijas morfar kom från en helt annan stad än Zemun som låg ca 350 km från Zemun, och morfars mamma och pappa levde fortfarande , så då åkte man och hälsade på Lidijas gammel mormor och gammel morfar också. Lidija fick även vara hos sin farmor och farfar i några veckor som bodde i Zemun.

De var hela tiden ” on the road ” så att säga, besökte många städer och gick på tivoli, badade och Lidija var en lycklig liten flicka som mormor och morfar avgudade , hon var deras enda barnbarn och de skämde bort henne ordentligt.

Hon var så beskyddad och levde i värld där ingenting dåligt någonsin kunde hända henne, hon hade en jättebra barndom. Hennes första sorgliga upplevelse var när hon var 12 år gammal och hennes mormor plötsligt dog i en hjärnblödning när hon bara var 48 år gammal, det tog väldigt hårt på Lidija som fram tills den dagen alltid hade varit beskyddad från olycka och sorg och dessutom väldigt bortskämd av mormor och morfar. Det var hennes mormor som för alltid var borta nu, mormor som alltid lagade god mat, mormor som hon alltid sov bredvid, mormor som alltid läste sagor åt henne, mormor som hon alltid gick på bio med, nu var den tryggheten borta helt plötsligt, allting var så sorgligt och hon kunde inte förstå att hon aldrig mera skulle se sin mormor eller känna doften av henne.

Det kändes som hela världen hade rasat samman för Lidija, någonstans djupt inne i hennes barnasjäl, så förstod hon att ingenting skulle bli sig riktigt likt igen…

Fortsättning följer……

På bilden är det lilla Lidija med sin pappa på Gröna Lund i Stockholm 1974.